Artikel med bilder om Estlands huvudstad Tallinn
och dess Gamla stan, Vana Linn, från en resa jag
gjorde dit 2004.

Nyckelord: resa, historia, kultur, konst, konstnärer.

Text och foto: Eric Hammerin
Mera bilder finns i min bildbyrå / bildbank

Lite historia först ...

Tallinn dyker först upp i en krönika år 1154, då en arab vid namn al-Idrisi kallar staden Kolövan. Skandinaverna sade Lindanäs och germanerna Reval. Namnet Tallinn härstammar sannolikt från estniskans Taani linn, danska staden, som kan knytas till när danskarna var herrar här på 1200-talet. Det var också den första ockupationsmakten för esterna. Då hade estniska vikingar redan dragit uppmärksamhet till sig genom att 1187 plundra och bränna Sigtuna, då Sveriges viktigaste stad. Dessutom hade de kidnappat norska drottningen Astrid och blivande kungen Olaf Trygvesson och sålt dem båda till slaveri.
Ja, nu säger det väl sig självt att folk med sådan tåga och företagsamhet inte låter sig kuvas i första taget. Uppror. Uppror.
Uppr … gjorde att danskarna gav upp efter 127 år och sålde både makten och problemen till tyskarna för 19.000 silverpenningar.
År 1400 har Tallinn 4.000 invånare, men mindre än hälften är ester. Det är tyskar, danskar, svenskar och ryssar som tillsammans utgör 60% av Tallinns befolkning. Det är handelsförbundet Hansan som är den stora maktfaktorn i hela Östersjö-området.
Vi kan göra en jämförelse med Stockholm som vid den tiden var i ungefär samma storlek befolkningsmässigt och med ett betydande tyskt inslag.
1561, året efter Gustav Vasas död, erövrade svenskarna Estland. Det höll i 150 år, alltså ett lite bättre facit än danskarna på så sätt. Det var vad vi svenskar kallar stormaktstiden.
1710 fick ryssarna ta över efter ett krig som tog livet av 80.000 Tallinn-bor … av en befolkning på 100.000. Och de flesta dog inte av kriget i sig, utan av svält och pest.
1918 förklarar sig Estland självständigt och besegrar både ryska och tyska trupper med visst bistånd från England. Det är alltså i första världskrigets slutskede.
1935 lever esterna under upprepade hot från Tyskland och Ryssland, men landet upplever en standard som kan jämföras med de nordiska länderna.
1939 delar Hitler och Stalin upp Europa och bl.a. Estland "inbjuds" att stå på den ryska sidan.
1941 kommer tyskarna. Estland skall bli en tysk delstat som skall stäcka sig ända till St. Petersburg.
1944 kommer ryssarna tillbaka. Desperation och stagnation.
1991 blir esterna självständiga efter nästan 800 år.
2004 går Estland med i både NATO och EU. Fast de gör det frivilligt … makthavarna alltså.

Estland har 1.4 milj. inv. och är till ytan c:a 1/10 så stort som Sverige.

Tallinn, ringmuren

Tips!

Om du håller muspekaren stilla över en bild
kommer en bildbeskrivning fram. ( I Explorer )

Första intrycken

Redan när man landar på flygplatsen anar man lite grand hur atmosfären är i Estland, eller i alla fall i Tallinn. Det är ingen trängsel, det är lugnt, mycket är nyrenoverat, allting verkar fungera bra. Så när man har växlat till sig några estniska kronor går man ut och tar en taxi in till hotellet i Gamla Stan på c:a 10 min. Flygplatsen ligger nämligen i stadens södra del, knappt ens utanför stan egentligen. Väldigt smidigt.
Tallinn är i storlek ungefär som Göteborg med sina 430.000 invånare och ligger ganska utdraget längs kusten. Som tillfällig besökare blir det mest Gamla Stan, Vana Linn på estniska, som lockar mig.

Aida iela, Aida-gatan

Gamla Stan - Vana Linn

Gamla stan är en av Europas mest välbevarade sådana. Den ryska ockupationen efter andra världskriget innebar att i princip ingenting renoverades, revs eller ersattes. Förfallet var med andra ord stort 1991 när man kunde ta tag i saker och ting, men inga kulturbyggnader var heller försvunna. Det finns fortfarande hus som inte har försatts i skick, men väldigt mycket har blivit gjort åt väldigt många byggnader och jag tvekar inte en sekund att kalla Vana linn för en pärla.

Vid stortorget hittar man först och främst Europas enda bevarade stadshus/rådhus i gotisk stil. Det började byggas på 1200-talet och blev färdigt i ungefär nuvarande skick 1404, sägs det. Man firar i alla händelser rådhusets 600-årsjubileum i år 2004.

Vana linn är välförsett med restauranger och konditorier. Här flockas ju turisterna. Det finns alla möjliga kök från olika delar av världen att välja mellan, men det för min del bästa besöket gjorde jag på Olde Hansa, en restaurang i tre våningar bakom rådhuset. Det var verkligen så medeltida man kan begära. Inte bara maträtterna och dryckerna, utan hela lokalen med levande ljus i lampkronorna och på borden, möblerna, väggmålningarna, personalens kläder och skor … en höjdare.

Efter maten promenerar man gärna runt ett tag på de kullerstensbelagda gatorna och torgen. Asfalt verkar vara fullständigt bannlyst i Vana linn. Har man varit alltför törstig till maten kan det säkert bli problem, för stenläggningen är på många håll riktigt grov och inte lagd på alldeles jämnt underlag. Men oj vad det är charmigt! Här finns stora delar, c:a 80%, av ringmuren bevarad och man kan även gå upp i ett befästningstorn från 1200-talet, som heter Kiek in de kök. Och det betyder faktiskt precis vad man först tror: kika in i köket. Varför? Jo, vakterna uppe i tornet kunde just kika in i köken i husen som fanns i området förr. Tornet är 48 meter högt och är det kraftigaste medeltida försvarstornet runt hela Östersjön. På de olika våningarna finns utställningar, bl.a. om tortyrmetoder som fick även de mest oskyldiga att bekänna vilka hemskheter de begått. Med lite fantasi kan man riktigt höra vrålen från någon lömsk missdådare som blir piskad i sträckbänken så att skinnet spricker.

Estonia-monumentet

Mitt hotell är till viss del sammanbyggt med den gamla ringmurens norra spets. Om jag går ut på utsidan om muren och svänger åt höger kommer jag efter ett par hundra meter till Estonia-monumentet som restes efter fartygskatastrofen 1994. En böjd, avbruten båge reser sig över ett symboliskt skepp fyllt av levande blommor. Jag vet inte om det är precis 850 stycken, som de omkomna, men planteringen är full. Härifrån ser man färjorna i hamnen och det verkar vara ett mycket väl genomtänkt minnesmärke, men ändå enkelt trots sin storlek. Värdigt, men inte pompöst.

Maktens yttringar

I kvarteret intill mitt hotell reser sig Olaviste-kyrkan, en gång Europas högsta. KGB, ryska säkerhetstjänsten, använde tornet till sin radioanläggning fram till 1991! De hade dessutom en stor byggnad lite längre ner i en parallellgata. Dit ville man inte komma på besök. Byggnaden i sig är imponerande och på Sovjet-tiden var det ett skämt med viss underton av verklighet när det sades att man t.o.m. från källaren kunde se till Sibirien.
Gatunamnen kan för ett svenskt öra ibland te sig lite lustiga. Gatan med KGB-huset heter Pikk och en bit bort på den ligger både svenska och ryska ambassaderna. Pikk är estniska för lång, så det blir Långgatan på svenska. Den löper mellan två torn på motstående sidor i den gamla ringmuren.
På fredagskvällen var det mer än ett dussin polisbilar och ytterligare fler poliser som plötsligt fanns ute på Pikk och spärrade av gatan för eventuella fordon ( bilarna är väldigt, väldigt få i gamla stan ). Jag fick inte gå mitt i gatan och strosa, utan blev vänligt men bestämt hänvisad till trottoaren en meter åt vänster.
- Please use the side-walk, sir!
- Vad har hänt? undrade jag.
- Oh, NATO meeting inside, svarade polismannen och pekade på huset. Hmm … tänkte jag. Ryska ambassaden ligger bara några hus bort. Tänk så nära varandra öst och väst har hamnat! Och lika symboliskt utspelades detta precis framför den svenska ambassaden, som ligger på andra sidan gatan. Kanske positivt i just detta sammanhang?

Utanför ryska ambassaden går det inte att sätta sin fot på trottoaren just nu. Den är fullständigt översållad med blommor, gosedjur, vattenflaskor, teckningar och verser och det beror naturligtvis på det som hände i Beslan i Nordossetien. Ja, det är så fullt att det ligger blommor upp på fönsterblecken och man har fått röja en gång som är tillräcklig för att kunna ta sig fram till dörren. Skolklasser kommer med sina lärare och lägger dit ännu mer. Och jag tror att alla som passerar förbi blir eftertänksamma till sinnes, i alla fall de som vill kalla sig människor.

Olaviste-kyrkan

KGB:s f.d. högkvarter

Arbetarnas paradis ...

Jag tog en taxi till stadsdelen Lasnamäe. Det är ett bostadsprojekt från sovjet-tiden och kallades då för ett arbetarnas paradis. Kanske var det så då, med tanke på hur den i övrigt illa underhållna bebyggelsen bör ha sett ut och fungerat. Nuförtiden är Lasnamäe närmast att beskriva som ett Rosengård för 100.000 människor
( taxichaffisens siffra ) med en motorväg igenom.
När taxin närmade sig Gamla stan igen stod det på en vägskylt "Sadam".
- Bor Sadam i Tallinn? skojade jag med taxichauffören som kunde väldigt lite engelska.
- Sadam, yes. Han såg inget märkligt med det.
Men skylten talade två språk. Sadam betyder hamn. Och vem gillar inte språkliga lustigheter?

... och överhetens

En bit öster om Gamla stan ligger Kadriorg, ett litet barock-slott som Peter den store lät uppföra med början år 1718, alltså kort efter att svenskarna fått avträda Estland och större delen av befolkningen i området hade dött. Slottet ritades av en italiensk arkitekt och anses nuförtiden vara ett av de finaste exemplen på barock-tidens arkitektur i norra Europa.

Maiu Varner - ikonrestauratör

En liten bit ifrån Kadriorg träffar jag Maiu Varner som är konstrestauratör med specialitet ikoner. Hon finns på ryska museet i Tallinn. Det ligger ganska dolt några hundra meter in på en liten väg nära presidentpalatset. Men även om det här också varit en palatslik byggnad en gång i tiden så var dess dagar verkligen förbi. Hela det stora huset verkade faktiskt helt övergivet vid första anblicken. Jag möts av hundskall inifrån när jag ringer på och både Maiu och en vakt öppnar entrén. Byggnaden är även inuti fruktansvärt nergången och det luktar inte alldeles gott när man kliver in genom ytterdörren.
Maius rum visar sig vara ganska stort, som en mindre skolsal, på andra våningen och hon sätter på kaffe när jag kommer. Det är tydligen så att flera konstnärer har vars ett rum en våning upp. Vad som egentligen visas i själva muséet vet jag inte. Kanske ingenting? Ingen visade något intresse under de fyra timmar jag var där, förutom att några rastade sina hundar framför huset.
Jag såg inga lampor i Maius rum/sal. Allt vi såg var i ljuset från fönstren. Den enda ström hon använde var när hon kokade kaffet. En kamin i en hörna var enda värmekällan och under eftermiddagen kom vakten med lite briketter som han lämnade på en hylla.

Vi tittade på några ikonmålningar hon höll på med och hon visade och berättade om tekniker för att få fram precis rätt effekter i skuggningar och hur man målar vecken i kläderna på rätt sätt. Bladgulds-förgyllning och hur man måste göra för att kunna måla ovanpå guldet. Hon berättade om ett renoveringsarbete i en kyrka som tog fyra månader att utföra, men som sedan bokstavligen sprack p.g.a. att träet hon fått att måla på inte hade torkat ordentligt.
Sedan kom vi in på konst mera allmänt. Och villkoren för att leva på sitt konstnärsskap. Allt är inte bättre för konstnärerna nu, efter självständigheten, tycker hon. Förr hade utbildade konstnärer en mer eller mindre fast lön från staten, vare sig deras konst gick att sälja eller ej. Då kunde de arbeta i lugn och ro och koncentrera sig på att helt enkelt producera god konst, alltså av hög konstnärlig kvalité. Nu menar hon att det slagit helt över åt andra hållet och det är bara pengar det är frågan om. Många producerar och bjuder ut simpla saker som hon tvekar att sätta beteckningen konst på. Äkta oljemålning på duk. Hon talar om det vi på svenska kallar Hötorg. Men om det nu är vad många vill ha? Ja, då får de väl köpa det då … målade bilder … bara de inte kallar det konst. Vi tittar igenom en bok om estnisk konst genom tiderna och när vi kommer till 1940-talets senare hälft och fram till självständigheten så finns där mycket riktigt några verk med både röda fanor, arbetare med knutna nävar i dramatiska poser och andra typer av motiv som man kan sätta större eller mindre "propaganda-etikett" på. Men flera av dessa konstnärer var tekniskt mycket skickliga och målar helt enkelt vidare (eller gör grafik) med andra, eller åtminstone delvis modifierade, motivval nu. Fast det mesta av denna sovjet-styrda tid domineras av icke-politiska verk. Men alla verk har sin plats i historien, hur de än har kommit till och vem som än har tyckt om dem eller godkänt dem då de presenterades. Enligt vad hon berättar fanns det i alla fall på senare tid knappast något man kunde kalla för "förbjudna" motiv. Det var bara ingen, eller i bästa fall dålig, publicitet kring dessa verk eller konstnärer. Vad vanligt folk, alltså de som inte gått på konstakademin, målade hemma och för egen skull, ja … vem brydde sig om det?

Svensk anknytning

När det började bli dags för mig att gå berättade hon om själva huset. Från början var det en svensk adelsfamilj (namnet har inte gått att få fram) som lät bygga slottet/herrgården i mitten på 1600-talet, alltså under stormaktstiden. Det användes som sommarbostad eller lustslott och på den tiden var detta landsbygd. På vinterhalvåret bodde man inne i själva Tallinn några kilometer västerut. Det fanns sex liknande slott i området, men när Peter den Store skulle bygga Kadriorg försökte han lösa in dem allihop och fem av dem fick han köpa, men inte detta. Adelsherren blev kvar.
En bit in på 1700-talet var här textilfabrik. Runt 1780 byggdes huvudbyggnaden om till sitt nuvarande skick. Sedan blev det marinen (den ryska alltså) som tog över stället. I början av 1800-talet gavs det av Alexander I till hans mor för att användas av hennes välgörenhetsorganisation som bostad åt medellösa adelsdamer och detta varade fram till 1939.
Under andra världskriget var det sjukhus och luftförsvars-högkvarter i byggnaden. Efter kriget förvandlades det till skola och sedan 2003 är det ryska muséet som huserar här. Fascinerande historia, tycker jag, men det slutar inte riktigt här. Det spökar nämligen i huset. På nätterna kan man nu ofta höra svenska röster i rummen! Vakten har undersökt spökerierna ett antal gånger, men ingen har sett några spöken, för när man öppnar dörren till det rum rösterna verkar komma ifrån så hörs de från något annat rum intill. Jag tog en promenad iväg mot mera trafikerade och befolkade gator och mötte på bara ett par, tre hundra meter åtta militärpoliser som patrullerade parvis längs den lilla vägen. Presidentpalatset var ju ganska nära.

Anne Parvasto & Valeri Vinogradov -
konstnärer på topp

Strax söder om gamla stan bor Anne Parvasto. Hon är konstprofessor vid universitetet i Tartu, 18 mil söder om Tallinn och pendlar dit i veckorna. Hon är dessutom etablerad konstnär och gift med en annan dito av mycket välmeriterad rang, Valeri Vinogradov. Hon är estniska och kommer ursprungligen från Tartu. Han är ryss från Moskva.
Valeri har en kritisk-humoristisk stil som lämpade sig bättre för estniska förhållanden än för ryska, enligt hans egna ord. Han blev dock inbjuden att ställa ut i Moskva för lite sedan och det blev hans första besök där sedan Estland gjorde sig självständigt 1991. Vi pratar om konstnärers och vanliga människors villkor i dagens Estland och hur det har förändrats. Jag berättar om Maiu Varners fundering att nu är det marknaden som styr.
- Ja, tack och lov för det! utbrister Valeri. Det har funnits så mycket fonder och alla möjliga sätt att premiera sådant som ingen har frågat efter. Det produceras väl en hel del mindre lyckat nuförtiden också, men de som köper det får skylla sig själva. De betalar för det med egna medel och det belastar inte samhället.
- Så du menar att det är bra med mindre statligt stöd? undrar jag.
- Jamen självklart! Varför skall man producera sådant som inte hamnar någonstans? Vad är det för vits med det?
Vi pratar om vad som var godkänd konst förut och de konstnärer som producerade den. Valeri menar att det alltid har funnits konstnärer som valt att stå på maktens sida. Så kom ju mycket av konsten till under medeltiden också. De som hade rikedom och makt beställde det de ville ha målat. Konsten förhärligade på olika sätt, mer eller mindre, de som hade makten. Adeln och kyrkan. Kungahusen. Det är först nu som vanligt folk i större utsträckning har fått råd och rätt att uttrycka något annat i konsten. Och det gäller nog stora delar av världen. Han visar en före detta tavla han gjort. Färgen är till viss del bortskrapad och han berättar att nu kan det kanske bli något annat som både han och en eventuell kund kan bli nöjd med.

- Det här kommer du att gilla, du som är svensk, säger Valeri och plockar fram ett vykort/reklamkort för en utställning. Jag håller plötsligt i min hand en bild av en plåthink mot röd bakgrund och med texten "Absolut Valeri".
- Man brukar ju bjuda på sherry och champagne och sån't på vernissagerna, men jag brukar ställa fram en plåthink med vodka. Jag är ju ryss!
Så berättar jag att Absolut tillverkas mindre än fem mil från där jag bor och vi skrattar.

... och hur har folket det?

Jag får veta en del om normallöner och annat, t.ex. att en medel-est tjänar omkring 6.000 estniska kronor i månaden; det blir i runda tal knappt 4.000 svenska. Med en medelperson menar vi då t.ex. polis eller lärare.
En professors lön ( som Annes ) förhandlas individuellt, men 15.000 eller en bit uppåt är normen. Det blir sådär 9.000 svenska. Vad de båda tjänar som konstnärer hamnar på något sätt på andra sidan gränsen för vad som kan kallas artig och vänlig konversation, så jag visar inte alltför stor nyfikenhet på den fronten. Dock kan sägas att de båda har utställning i Berlin just nu och att de som sagt är etablerade sedan ett par, tre decennier tillbaka. En tavla gjord av någon av dem är inte billig, varken med estniska eller svenska mått mätt, men säkert värd vad den kostar om man ser det som en placering/investering.

Efter ett par timmar på lördagseftermiddagen tar jag farväl av Anne och Valeri och promenerar tillbaka till Gamla stan.

Laxsallad med god öl på en uteservering i solskenet vid sextiden. Vindstilla. Av med jackan. 20 grader varmt. September kan vara väldigt fin.

Text och foto: Eric Hammerin